...engelska har väl aldrig varit mitt starkaste ämne men jag klarade iallafall godkänt när jag gick ut skolan, och som ni alla vet och förstått vid detta laget, var ju det på den gamla goda tiden.

En gång för länge länge sedan var jag inbjuden på middag hos en väninna. Hon hade gjort 3 rättersmiddag och dukat upp vackert, med ljus och blomsterarrangemang. Dessutom hade hon denna kväll till ära, men till min stora fasa,  inbjudit två engelska killar. I och med denna, något senare information, så kan jag ju lugnt säga att pulsen steg, nervositeten bredde ut sig samt obehagskänsla av de svettrosor som började skönjas under armhålorna. Nu skulle jag äntligen få vissa upp min fantastiska gymnasiengelska!

Killarna kom och vi satte oss till bords och jag lyssnade mest till konversationen, tills jag var tvungen att fråga, vi kan kalla honom Steve, om han kunde vara så vänlig och skicka grönsakerna. Denna Steve kunde också en del svenska men vi hade sagt, att vi för att underlätta för alla, (utom mig) skulle hålla oss till engelskan. Med rosiga kinder (kan ha varit vinet också), hög puls och torra läppar som sandpapper, försöker jag desperat komma på vad i helvete grönsaker heter på engelska. Jag slänger sedan ur mig: Can you  send me the green-sakes, please??? Steve såg lite konfunderad ut, men log sedan stort och sa  med en blinkning: Aha you mean the vegetables??