.... hur det var när man hade fått sitt körkort i handen. Känslan att plötsligt kunna vara fri att köra själv utan att någon säger: Gör si eller gör så. I värsta fall kanske du får höra såsom min lärare sa: Om du kör så här dåligt kommer du aldrig att få körkortet. Pedagogiskt och bra eller hur? Men jag fick körkortet!!

Min storasyster fick körkortet före mig och jag minns första veckan likt en ångestfylld mardröm...eftersom min syster körde fort, och dessutom ganska slarvigt, en liten blå Ford Fiesta ,som fick vara med på diverse små äventyr. Efter att ha varit på en fotbollsträning skulle vi så hemåt...med Forrrden...jag sitter fram och givetvis min syster vid ratten. Denna dag har det också befunnit sig några killar på träningen, som åker samtidigt som oss. I den bilen är föraren en något mer van bilförare än min syster, men för att imponera hakar vi på.  Bilarna rusar iväg (så snabbt som en Fiesta nu förmår) efter en smal, grusig och kurvig väg. Våran lilla Ford hamnar efter den andre bilen men min syster gör sitt bästa för att hänga med i fartens alla virvlar. Plötsligt när vi ska passera en liten smal bro, med stup på bägge sidor, får hon en sladd som heter duga. Bilen snurrar därefter runt flera gånger på bron,  utan att ens nudda vid broräcket, för att sedan stanna i motsatt kör-riktning. Jag är något skakig och en aningens chockad när jag ömkligt piper fram till min syster: Måste du vända här på bron????

...hör du också till en av de som stod med ett hopprep som barn, och sjöng glatt till ABBA låtar, och drömde om att vara Agneta med hennes ljusa, långa blonda hår? 

Sedan när Grease kom och John Travolta sjöng "You´re the one that i wan´t" med Olivia Newton John, sjöng man denna duett så fönsterrutorna skakade. Vad jag också minns är att man inte alltid sjöng rätt engelsk text, utan man sjöng nog mer som man tyckte att det lät....men  så vid en viss ålder åkte både hopprep och Grease ner i en kartong i källaren och drömmarna med dem.  Så en dag åker hopprepet upp igen och den gamla Greaseskivan dammas av, och du märker att du blivit något äldre, när din dotter och bäste vän, plötsligt står där och sjunger glatt just "You´re the one that  I wan´t”  med sådan inlevelse att det känns som om det var igår. Med enormt engagemang  klämmer de i för kung och fosterland och sjunger stolt:  "If you feel my erection".....men vad gjorde det....för när man är sex år vet man ju iallafall inte vad en erection är för något! ……men vi mammor visste=)

...engelska har väl aldrig varit mitt starkaste ämne men jag klarade iallafall godkänt när jag gick ut skolan, och som ni alla vet och förstått vid detta laget, var ju det på den gamla goda tiden.

En gång för länge länge sedan var jag inbjuden på middag hos en väninna. Hon hade gjort 3 rättersmiddag och dukat upp vackert, med ljus och blomsterarrangemang. Dessutom hade hon denna kväll till ära, men till min stora fasa,  inbjudit två engelska killar. I och med denna, något senare information, så kan jag ju lugnt säga att pulsen steg, nervositeten bredde ut sig samt obehagskänsla av de svettrosor som började skönjas under armhålorna. Nu skulle jag äntligen få vissa upp min fantastiska gymnasiengelska!

Killarna kom och vi satte oss till bords och jag lyssnade mest till konversationen, tills jag var tvungen att fråga, vi kan kalla honom Steve, om han kunde vara så vänlig och skicka grönsakerna. Denna Steve kunde också en del svenska men vi hade sagt, att vi för att underlätta för alla, (utom mig) skulle hålla oss till engelskan. Med rosiga kinder (kan ha varit vinet också), hög puls och torra läppar som sandpapper, försöker jag desperat komma på vad i helvete grönsaker heter på engelska. Jag slänger sedan ur mig: Can you  send me the green-sakes, please??? Steve såg lite konfunderad ut, men log sedan stort och sa  med en blinkning: Aha you mean the vegetables??

Denna lilla episod inträffar en dag när jag hämtar min femåriga dotter på dagis. En av de härliga dagisfröknarna möter mig i dörren och säger med ett leende på läpparna att jag sannerligen måste vara ett fysiskt mirakel på denna jord.

Något förbryllad och konfunderad tittar jag på henne och undrar sedan lite försiktigt vad hon menar med det. Fröken säger att min dotter ***** varit lite nedstämd på morgonsidan, varför hon satte sig ner med henne för att få reda på dess orsak.  Min dotter hade då suckat djupt och med skälvande röst viskat till dagisfröken att hon minsann aaaaldrig skulle få någon lillasyster eller lillebror....nej....aldrig nåååågonsin skulle det ske. Den omtyckte dagisfröken säger  lite tröstande, att sådant kan man aldrig veta och frågar så vidare varför *****  inte tror det? Min dotter börjar därefter snyfta högljutt och säger mellan hulkningarna: För min mamma har jämt mens....  

Kan tänka mig att jag i ett försök att vara pedagogisk har förklarat att när mammor har sådana konstiga blöjor på sig finns det ingen bebis i magen...tänk så fel det kan bli =0)

...under den gamla men dock inte alltid goda tiden, kunde jag faktiskt titulera mig med en sixpack....men fy fasiken vilket slit det var att träna sååå mycket bara för att ha en snygg kropp. Värt mödan? Då var det värt varje sekund men definitivt inte värt mödan i nutid.  Under denna episod av mitt liv tränade jag helst boxning, vilket säkerligen passade mig bäst då, eftersom alla överflödiga aggressioner efter en skilsmässa fick sitt utlopp genom just boxningen(kan således varmt rekommenderas till alla nyskilda=))

Efter en timmes hårt pass  är jag helt slutkörd och känner mig ungefär som en urlakad trasa. Nu återstår endast stretchingen och jag pustar ut eftersom det värsta är gjort. Tränaren börjar stretcha baksidan av armen och jag ska göra likadant men märker i den stora spegeln(där de 20 andra också kan se sig själva och givetvis även mig) att jag gör något helt annat....eller rättare sagt jag gör "elefanten"...ni vet hålla näsan och göra snabeln. Tränaren börjar skratta och säger att ni som vill kan självklart göra elefanten....jag skrattar så att jag inte kan stretcha mer och går och duschar istället....tänk vad roligt att man alltid kan glädja någon!

En något för rund tvåbarnsmor kanske inte har så mycket att tillföra i sådant som visst kallas bloggande, men vad fasiken det kan ju vara roligt att testa något nytt.

Kanske får många högre besöksstatistik genom att lägga ut snygga bilder på vältränade sixpackmagar och brunbrända kroppar...men eftersom jag inte tillhör den kategorien som kan titulera mig med att ha en sixpack...nåja numera mer rundad sixpack och lite mer sådär slapp...så tror jag att fotografierna låter sig vänta, och trivs bäst här hemma där det är lugnt och skönt.....